Direktlänk till inlägg 1 maj 2012
Trött, gnällig, klimakteriestinn undersköterska
Jag tänker försöka blogga om mitt jobb som undersköterska på ett äldreboende. Det kan tyckas banalt men jag tror jag håller på och gå in i den berömda väggen.
Som vi tjatat, som vi bönat och bett, som vi försöker skrika på mer folk och andra arbetsvillkor. Detta är säkert ingen som orkar vare sig läsa eller ha förstårelse för men jag har bestämt mej för att försöka skriva av mej ändå. Detta är ett försök till fortsatt överlevnad för mej.
I ca 5 år har vi jobbat underbemannade men en personaltäthet som varit under vad tjänstemän bestämt. Men chefen vi haft har inte haft någon förståelse alls för våra farhågor utan kört på som en Duracellkanin. Hon har t.o.m hotat: Är ni inte med på tåget så tänker jag kontakta HR. Vem fan vet vad HR är, egentligen. Det verkar som om de har den slutliga makten vad gäller personalfrågor opch bemanning. Vi har även försökt att få anhöriga att ropa på hjälp men det har bara slagit tillbaka på oss själva. Chefen har sagt att vi då inte jobbar strukturerat och gjort olika arbetsscheman där det står varenda syssla vi ska genomföra. Visserligen är struktur bra och det har resulterat i att vissa "smitare" inte kommer undan tråkiga arbetsuppgifter.
För ca en vecka sen hade vi en boende med svår hjärtsvikt och andra sjukdomar. Hon var mycket dålig och behövde mycket närvaro av oss personal. Hon hade varit sänglliggande i nästan ett halvår men mycket skötsel i sängen.
Vi har 12 boende när det är fullbelagt (vilket det blir väldigt fort). Ajabaja inga tomma lägenheter här inte. För då kanske personalen somnar till. Vi börjar dagen kl. 7.00 med en rapport från nattpersonal. Ca 7.15 går 2 personal ut på våningen och börjar hjälpa dem man måste vara 2 personal till för att få upp. Man hoppas verkligen att de är vakna för annars kanske man inte hinner med jobbet under förmiddagen. Kl. 7.30 kommer det in en personal till som hjälper de "lätta". Man klarar dem själv. Arbetsschemat talar om vem som har en duschning, vem som har tvättstugan, vem som har aktivering som det så fint heter. På vardagarna har vi en personal i köket som fixar frukostvagnar och hjälper till med servering till våra boende.
Jag börjar 7.30 idag och idag är röd dag så vi har ingen i köket. Jag erbjuder mej att göra frukostvagnarna till våra avdelningar. Det går relativt snabbt och jag är färdig ca 7.50 Då tar jag en bricka med frukost och går in till en "lätt" dam. Hon är dement, hjärtsviktig, både ser och hör dåligt. Jag ger henne medicin och frukost. Visst ja, idag har hon sin veckotablett. Får inte glömma!!!. Damen sover vidare till ca kl. 11.00
Sen ringer dam nr 2 och jag går dit. Hon tar så låång tid på sig och det går inte att skynda på henne.Jag hjälper henne till toa och på med blöjor och bäddar. Sen lämnar jag henne medan hon tvättar sig, hennes medicin har jag i fickan. Under tiden kommer nästa dam ut i korridoren. Naken! Jag frågar om hon vill lägga sig igen för jag ska duscha henne, fast det gör jag nästan sist.Hon lägger sig igen. Sen går jag till dam nr 3 och hon sitter argt och väntar. Hon är jättesur då ingen kommit förr till henne och enligt henne så har hon ringt på klockan. Det visar sig att larmet troligen har slut på batteriet. Hon ska ha sin medicin, spruta, och dags för plåstebyte. Detta får man inte glömma. Hjälper damen med hårda, hårda stödstrumpor och kläder samt bäddar sängen. Hon beklagar sig att sonen talat om att hennes medicin är jättedyr. Jag försöker förklara att hon snabbt kommer upp till högkostnadkortet.
Jag hämtar frukost till en sur dam och jag försöker verkligen vara trevlig men har en inre irritation som jag hoppas inte ska märkas. När jag kommer med brickan så beklagar hon sig över sin tröga mage som nu kommit igång ordentligt och enl sjuksköterska måste laxermedel ges kontinuerligt så att hon inte får stopp i tarmen igen. Förra veckan var damen väldigt upptagen med sin förstoppning och nu när proppen släppt är inte heller det bra.
Sen går jag till dam nr 4. Hon är svårt sjuk i KOL och astma samt har en stor övervikt. Hon äter egenltigen bara sötsaker och numer så är hon för det mesta deprimerad och vill inte längre leva. Hennes frukost består som alltid av honungsvatten, med tre havrekex som är bredda med ädelost. Här skall också plåster bytas(får man inte glömma), samt ges medicin, inhalation och laxermedel. (dessa evinnerliga magar). Damen sover för det mesta hela förmiddagarna och kommer sällan upp alls numer. Hos henne sskulle man behöva dammsuga varje dag för hon smular enormt med sina havrekex och kakor. Hon har papper överallt som är så äckliga att ta i. Man vet inte var hon haft dem.
När jag är hos henne kommer jag på att jag glömt en annan dam som brukar vilja upp tidigt. Henne har vi inte sett idag. Hon ligger nerbäddad men fullr påklädd. Här är det medicin, sprutor och kolla hennes kroppsveck. Henne är det svårt att hålla bra hygien på för hon vägrar ofta, ofta. Hon är cancersjuk samt förvirrad och hittar inte alltid rätt, trots att hon bott hos oss i ca 4 år. Nu hat klockan hunnit bli ca 9.30 och jag har 2 boende kvar. En som skulle duscha och en som aldrig skulle komma upp om han fick välja. De andra två i personalen håller på med våra tre tunga. De tar lång tid på sig samt en matning.
Jag går in och tar duschen damen i fråga älskar att duscha så det är inga problem. Hon har bara ett ben, ser dåligt och är hjärtsjuk. För det mesta är hon tacksam och idag är en sån dag. Hårrullning och medicin och renbäddning. Klockan är runt 10.00 och jag går till siste mannen . Idag går det väldigt lätt att ta upp honom. Inga svordomar kom ur hans mun.Bäddar och ger medicin sen måste jag mata honom då han inte kommer sig för. Han ser dåligt.
Medelåldern på dessa är 92, 3 år.
Det visar sig att en av de tunga boende inte vakanr idag så hon får sova kvar. När detta är klart med tvätt in i maskiner sätter vi oss för en snabb frukostfika och ger rapport för varandra samt till sjuksköterska.
Min uppgift idag var tvättstuga och städning av vårt skåp där vi har omläggningsmaterial. Jag rushar till tvättstugan och går med ren tvätt till respektive boende. Sen snabbkllar jag i skåpet vad som fattas. Däremellan hjälps vi åt med ringningar/larm. Vi har en dam som ringer väldigt, väldigt ofta och ska på toa hela tiden. Det är ganska påfrestande.När klockan är strax efter 11 så hjälper jag till att ta upp den sovande damen som behöver komma upp och få sin frukost samt viktiga medicin. Henne tar vi med hjälp av en golvlyft då hon inte orkar stå/gå idag. När hon väl är uppe så är hon vaken. Min arbetskamrat får ta en sjuksköterskekontakt och fråga hur vi gör med medicinen som annars är klocktidsbunden. Vi planerar in för nya tider under dagen eftersom hon missat två tider.
Jag går in till damen med Kol och hon är jätteandfådd och har svårt med andningen. Hon vill inte leva längre och tycker medicinen inte behövs. Jag försöker att uppmuntra och prata till rätta men jag känner att jag inte har någon ork idag. Är lite rädd för att jag ska bli sjuk av mitt jobb, IGEN!
Klockan 11.30 går mina arbetskamrater på en 30-minuters rast och jag blir ensam kvar på avdelningen. Mediciner ska ges och toabesök ska göra. Känner mej jätterstressad som vanligt. Orkar snart inte med ensamarbete ens bara 30 minuter. Klockan 12 får jag min halvtimmesrast, vilket jag inte tycker är mycket. Jag vill ha tillbaka en timme som vi hade förut. Cheferna har miknsann 1 timmesrast. Min arm och axel gör sig påmind. Undrar vad det är. Hoppas jag slipper bli sjukskriven pga av den.
När min rast är slut , så i vanliga fall brukar man ta disken eller börja hjälpa till med toabesök eller lägga dem som vill vila. Men idag har vi en smitare i personalgruppen som inte vill göra alla sysslor. Hon verkar inte vilja mata vår snart 103 åring som väldigt lätt sätter i halsen. Trots specailmat. Så jag får sätta mej och mata.
Klockan 13 kommer kvällspersonalen in och två andra går hem. Vi lämnar rapport över vad som varit under förmïddagen. Vi har även kontakt med sjuksköterska och hon har vissa rekomendationer att ge oss.
Klockan två är det dags igen för medicingivning och den ger en kollega medan jag och en annan tar ringningar och fixar med fikavagnen. Idag har en tjej från den andra avdelningen lyckats baka en tårta, vilket hör till ovanligheterna. Vi är tre persnal och vi pratar om vår arbetssituation och det visar sig att en av mina kollegor känner likadant som jag. Trött, trött och åter trött. Imorgin ska vi ha arbetsplatsträff, APT, och vi har ju nu ny chef och han tar inte riktigt in vad vi säger. Vi är oroade inför sommaren och hur det ska gå.Två vikarier jobbade förra sommaren och kommer tillbaka i år. Vi bävar! Sen är det tre helt nya som aldrig varit i vården. Vi förstår att vi kommer att få det tufft. Jag bävar då jag har sen semester och kommer att få ha helt nya i fyra jobbiga veckor. Det kommer att tära. De som ska ha tidig semester gillar det skarpt.
Vi pratar lite om vår situation och vi försöker stötta varandra. Min sista halvtimme på jobbet är ensamarbete igen och det är larm, toabesök och hjälp upp ur sängen. En boende har bett att få sitta på balkongen en stund och det har jag hjälpt henne med. Hon säger: Den här solen har jag inte känt på det här året iallafall. Det är dagens sanning. De får inte ens komma ut när de själva vill. Är det humant och salutogent? Där man ska se människan och helheten.
Jag förbereder kvällsvagnen inför kvällmaten som serveras när jag går hem.
Vet inte ens om jag tycker det var skönt att sätta mej på cykeln och trampa hemåt. Det blåste motvind och jag har så ont i axeln.
Väl hemma har jag maten färdig....skönt! Går in duschen tidigt och sitter i nattlinnet när klockamn är 19.00.Kanske kan jag titta lite på TV också. Skönt att jag ska på facklig utbildning imorgon och sen ha APT. En dag ledig sen jobbar jag i helgen och nästa vecka ledigt helt och hållet.SKÖNT
Inte kan man säga att vi stitter på ändan!